Per Nilsson

Bonde, landsköpman, herredagsman.

Familj med Kerstin [!] Sigfridsdotter

Noteringar

Utdrag ur U. Sikeborg: "Anders Sigfridsson (Rålamb) och hans släktkrets i Hälsingland", Släkt och Hävd 1992:3-4, s. 138-141 (fotnoterna med kommentarer och källhänvisningar är här utelämnade):
"Av Anders Sigfridssons egna anteckningar framgår att systern Kerstins arv i Fors uppgick till 7 1/2 mål jord. Vid lagmanstinget den 24 april 1586 tilldömdes hon också fem systerdelar i Lillnärby (Närby nr 2). Kerstin gifte sig med Per Nilsson, som nämns såsom bonde på hemmanet Vallen i Hälsingtuna socken i mantalslängden 1555 (den tidigaste bevarade skattelängden efter 1542). (Förutom honom finns på Vallen 1556 en hustru Karin, som liksom Per Nilsson erlagt en tunna tull- och tiondeströmming, men hon nämns inte efter detta år.) Per Nilsson var till att börja med, i beaktande av tiondelängderna, inte särskilt förmögen ; de fyra kor han äger 1557 har 1561 ökats till sex och uppgår två år senare till tio stycken (men 1583 16 kor). Det var antagligen på grund av sin hustrus förbindelser han av fogden utsågs att närvara som en av de tolv herredagsmännen från landskapet vid riksmötet 1567. I samband med Älvsborgs lösen 1571 skattar han för fyra mark silver, tre lispund koppar, 1/2 lispund tenn, tio kor, fyra får, två svin och en häst, vilken värderades till tio mark. Per Nilsson ägnade sig också åt viss handel och uppräknas bland köpmän i Hälsingtuna 1582, men det verkar som om detta var en isolerad företeelse.
I kungligt brev utfärdat den 20 augusti 1580 återges hur Per Nilsson för någon tid sedan genom vådeld mist både kläder, silver och allt han ägde, sså att han sielff samptt medh sine Barn som nogest ähr wnden komen, och för then skuldh ödhmiukeligen begeratt någer åhrs frijhetter på the vthskyldher som aff same heman bör vthgöras'. Han beviljas av detta skäl två års frihet från utlagor. Det måste därför ha kommit som en obehaglig överraskning när kung Johan i brev den 8 februari 1583 lät meddela, att Per Nilssons nyss återuppbyggda hemman Vallen, förutom de två gårdarna i byn Hudik, skulle läggas under den planerade köpstaden Hudiksvall. I ersättning erbjöds han det tämligen magra prästbordet i Gnarps socken. Per Nilsson ville däremot inte godta detta klena utbyte. Hans hustru Kerstin Sigfridsdotter begav sig därför ner till kungen i Stockholm, och lät denne förstå att hon önskade bättre vederlag, och anhöll om att få bo kvar på Vallen tills hon bekommit ett sådant, eftersom hon redan sått höstsäden på en del av jorden och låtit uppbruka en annan del för vårsäde. I Johan III:s brev daterat 12 april 1583 till fogden Hans Bjugg efterkoms hennes begäran: Kerstin skulle få bo kvar så länge hon anhållit om samt i vederlag erhålla sin broder Anders Sigfridssons ägor vid Hudiksvall. Denne hade nyss avlidit, och eftersom kungen av åtskilliga skäl inte ville ha frälsemän med deras arvegods i Norrland, avsåg han att byta Anders Sigfridssons barn från Hälsingland till Uppland eller annorstädes. Dessutom skulle Per Nilsson och Kerstin i ersättning för sitt hemman få Norrala kungsgård, som tillhörde Anders Sigfridssons arvingar.
Makarna tillträdde emellertid aldrig Kungsgårdshemmanet. I stället erhöll de enligt kungligt brev av den 10 mars 1584 Anders Sigfridssons ansenliga hemman Stornärby (Närby nr 1).
Per Nilsson nämns sista gången på Vallen 1583 med 16 kor, och återfinns i Närby 1585 fram t.o.m. 1587. Han höll kontakten med svågern Anders Sigfridsson i samband med en del mindre affärsbestyr, enligt dennes egna anteckningar. Kerstin Sigfridsdotter sköter sedan hemmanet 1588 t.o.m. 1594. Ett milt sinnelag tycks inte ha varit en av hennes största tillgångar. På tinget den 13 november 1592 sakfälldes Kerstin i Närby till tre mark för okvädensord mot rätten, nio mark för skövling på kyrkovallen och tre mark för en blånad. Samtidigt blev Hans Persson i Närby sak fem mark för 'fulle såre'. Denne Hans, väl en son, innehade Stornärby 1596 -1612. 1594 14 november hade han ålagts att böta tre mark för lönskeläge och följande år den 4 november fick han plikta likaså tre mark för ogill vägbyggning.
Eftersom Stornärby var ett av de största hemmanen i socknen, togs tidvis landbönder i anspråk för gårdens skötsel. Omkring 1614 såldes Stornärby till Lars Källbjörnsson i grannbyn Ale (nr 2), underlagman i Hälsingland."

Personhistoria

Källor