XII:297 Mårten Larsson

Underlagman, fogde.

Familj med XII:298 Helena Henriksdotter

Noteringar

Utdrag ur U. Sikeborg: "Fogden Lasse Olsson ('Björnram') och hans ättlingar i Hälsingland", Släktforskarnas årsbok 1997, s. 111-118 (källhänvisningarna är här utelämnade):
"Lasse Olssons barn hade utåt sett mycket goda förutsättningar för ett framgångsrikt liv. Anders och Hans utmärkte sig liksom fadern som skickliga och lojala administratörer, och lyckades båda nå topposter inom sina karriärer: den ene som ärkebiskop, den andre som amiral över hela östra rikshalvan. Döttrarna försäkrades solida äktenskap, men mycket mer är inte känt om dessa. Sonen Mårten, som antagligen fötts i Österbotten någon gång under 1530-talets första år, var liksom Hans bestämd att fortsätta i faderns spår. Redan 1547 omnämns han som en av kungens åtta drängar, och förefaller också samtidigt ha tjänat som dräng i den kungliga räknekammaren eller ha gått i slottets skolstuga som förberedelse för kronotjänst. Mårten Larsson lyckades dock själv stäcka sin karriär mycket effektivt.
1548 beslogs han med tjuvnadsbrott hos kungen. Den uppskakade fadern förhandlade från Västerås med en vredgad Gustav I om att själv få ta hand om bestraffningen av Mårten, något som kungen sade sig gå med på. Trots detta löfte till sin forne hövitsman skickade monarken den 8 maj ett brev till slottsfogden Botvid Larsson om saken, vari han sade: 'Doch kan icke skade att tu lather hemmeligen slijte j par rijss 2 eller 3 på honom för än tu lather komme honom sin koss på thet honom och komber j hug, hwr han sig j wåre tijenist hollit och skickedt haffwer, latendh honom seden föllie Lasse Olssons tijenere wr byn igän'.
I och med detta var Mårtens möjligheter att fortsätta i kronans tjänst under Gustav I mycket små. Han synes ha tillbringat de närmaste följande åren tillsammans med fadern och fått sin träning i rättslig och kameral förvaltning av denne. När Lasse Olsson 1554 förflyttas från tjänsten som fogde i Hälsingland till Västerbotten tycks sonen ha följt med, men kan ha återvänt till hemmanet Svartvik i Norrala socken snart därefter, där han skrivs som skattebonde i den tidigaste mantalslängden från 1555.
Inte långt därefter uppgav en hälsingekaplan vid namn Evert att han hotats till livet av Mårten Larsson, och av rädsla för denne, som genom sina släkt- och vänskapsförbindelser måste ha upplevts kunna utgöra ett reellt hot, vädjade han till hovet om beskydd. Herr Everts anhållan föranledde kungen att den 4 februari 1556 utfärda ett försvarelsebrev för honom mot bonden Mårten Larsson i Svartvik. Två år senare, 1558, åläggs Mårten också att böta tre mark för en örfil.
Dessa incidenter hindrade dock inte Lasse Olsson att vid tillfälle använda sonen som vikarierande lagläsare i Norrland. Ett dombrev, daterat Kalix den 9 februari 1555, angående jord i Umeå, är officiellt utfärdat av Lasse Olsson, men avslutas med orden: 'attså i sanning är [...] på trycker iag mårten Larsson mit Signete här under på min Faders wägnar'. Johan Bure uppger sig ha funnit honom som lagläsare i sin faders ställe även 1561. (Detta år upptas han också i fogderäkenskaperna för Hälsingland bland dem som bedrivit köpenskap och därför erlagt skatt, så kallade köpmanspenningar.)
Efter att Lasse Olsson kallats att ingå i Erik XIV:s höga nämnd övertar Mårten åtminstone tidvis dennes tjänst som lagläsare/underlagman. Denna befattning under lagman Ture Bielke tycks han ha skött nöjaktigt. Han nämns i alla fall som underlagman i Västerbotten redan 1563, kontinuerligt åren 1567-1569, och tillfälligt 1573. Han utsågs dessutom till lagläsare i Hälsingland, en befattning han innehade åtminstone åren 1571-1573: Enligt en rannsakning refererad i domboken för Norrala tingslag 1690 skall Mårten Larsson i ett dokument ha angivits som underlagman i Hälsingland 1571. I ett dombrev utfärdat vid lagmanstinget med allmogen av Uppland och Västernorrland 1572 ingår Mårten som en av de norrländska lagläsarna, troligen som representant för Hälsingland. I en odaterad promemoria, som emellertid med stor sannolikhet härrör från 1573, i Riksarkivet om de norrländska underlagmännens och fogdarnas taxering uppges Mårten Larssons verksamhets-område uttryckligen vara Hälsingland.
Han var vid denna tid tämligen välbeställd, även om hans förmögenhet inte kunde mätas med brödernas. I längden för Älvsborgs lösen 1571 anges han i Svartvik skatta för följande värdemetaller och boskap: 240 lod silver, tio lispund koppar, tre lispund tenn, femton mark tenn, 21 kor, två femårsoxar, två fyraårsstutar, åtta getter, 25 får, åtta svin samt tre hästar. Svartvik hade han åtminstone 1555-1559 brukat jämte en landbonde och besuttit under ett mantal, och tycks ha utökat hemmanet betydligt. Av ett bevarat sigillavtryck i en räntekammarbok framgår att han använde samma bomärke som fadern Lasse Olsson.
1577 tillträdde Mårten tjänsten som fogde i Hälsingland, och förlänades 1579 kyrkotionden från landskapet till behaglig tid, för att han, som det sades, dess tåligare och flitigare i samma befallning skulle arbeta, till kungens och Sveriges gagn. Som fogde hade han dessutom sitt hemman Svartvik under skattefrihet. Efter klagomål från såväl allmogen som Mårtens forne svåger Anders Sigfridsson, tillsatte emellertid Johan III en kommission för att granska hans räkenskaper och förvaltning. En av de fyra kungliga sekreterare som fått i uppdrag att genomföra rannsakningen var Olof Sverkilsson. Denne var genom sin far bördig från Norrala, men samtidigt en släkting till Mårtens vedersakare i detta fall, Anders Sigfridsson.
Besvären gällde i huvudsak tre punkter. Fogden och landsskrivaren anklagades dels för att inte ha levererat villvaror, det vill säga pälsverk, till Anders Sigfridsson, dels för att ha använt felaktig vikt för egen vinnings skull, och dels för att inte ha levererat någon koppar. Skrivaren beskylldes därutöver för att ha stulit en halv tunna ål. De rapsodiska och tämligen osammanhängande anteckningar som fördes vid förhöret lyder bland annat:

'Först morthen Larsson war Angeffuen att han schuldhe haffua beholtt wilwarer till Anders Siffredzsons behoff som fougten wtgaff i beholning ___260 Tunnor spanmåll
Ther till Suarade Bådhe fougtenn och schriffuaren att Anders Siffredzsson hade giortt Kiöp med någre Kiöpmen och Jempter. på 6 eller 7 deker [1 däcker = 10 stycken] Elgzhudar som Kiöptt ware J Jemptelandh. Och thet war Anders Siffredzsons egin spannemåll som hann wtgaff forst 225 Tunnor som anders siffredzsson hade K: M: breff wppå att hann schulle haffua for sine Månads penningar
Sså fattades ther wtij 35 Tunnor them Leffuererades ther wppe J landett til fornämpde Kiöpmen och tog 35 Tunnor igen wthe wid Ssiö sidann Igen. Och sade fougten att han ingen Beffalning hade atth wptaga thet som kommer i ffrån Norge eller Jemptelandh Och swor ther wppå att hann aldrig Lowetth Anders Siffredzsson bekomma Antingen till Kiöpz eller skengz Sedan han bleff fougte huarcken skin eller Elgzhuder som Kiöpte eller tagne ware J helsingelandh. ther han och wille gåå en 12 manner Eed wppå, om så behoff giordes.
Samaledes war ther och en bonde som clagadhe om wichthenn, Sade, att wichthen war for stoor
Ther till Suarade bade fougten och schriffuaren, att then wichthen war for them, och war intthet for stoor. Thet Recker endåå neppeliga till Ehuartt the Leffuerera antingen till Stockholm eller Räffuell, The sade och att fougten weger Rundth Jnn wtij Kwngzbodane, Och wäger knap wth. och beholler öffuer wigtthen sig tilgodho. Ther till the Suarade, atthe wägatt rett Jnn och intthet wth. Ther till Skall Swerckill Simonsson wara witne. Som Gerden haffuer o[p]wägitt inskeppat gerden och förtt henne till Räffuell. Huilkitt fougten begärer att Randsakas måtthe. Och theris Rettha wigt ähr lijka stoor med Stocholms wåågen.'

Mårten Larssons försvar gentemot Anders Sigfridssons anklagelse är inte helt lättförståeligt, men tycks ha gått ut på att Anders Sigfridsson privat köpt upp pälsverk i Jämtland, och för detta utlovat den spannmål han enligt kungens förläning skulle uppbära av Hälsingland. Själva leveransen av spannmålen ålade han emellertid Mårten att ansvara för, vilket denne knappast kan ha uppskattat. Anders Sigfridssons missnöje tycks dock här inte i första hand avse denna affär, utan snarare att Mårten Larsson inte fortsatt att leverera honom skinn eller älghudar, något som tolkats som att han behållit dem för eget behov. Hälsingefogden kan med viss fog hävda att han inte kan förväntas vara ansvarig för handel utanför sitt fögderi, och att han inte har någon skyldighet att vara Anders Sigfridsson behjälplig i dennes uppköp av skinn. Det verkar emellertid som om det åtminstone tidigare funnits någon underförstådd överenskommelse mellan Anders Sigfridsson och Mårten Larsson: Enligt Anders' egen notationsbok hade han 1579 lämnat Mårten en större summa pengar för att denne skulle köpa skinnvaror å hans vägnar.
Missnöjet med vikten bland allmogen var ingen enstaka företeelse, men kanaliserades här mot Mårten Larsson. Denne replikerade att Sverkil Simonsson, det vill säga Olof Sverkilssons egen far, varit med vid uppvägningen av gärden till Reval, och borde kunna intyga att vikten var rätt. Att kopparslagarna i Hälsingland inte hade erlagt någon årlig tull för 1580 berodde enligt fogden och skrivaren på att 'the ingenn koppar haffue fått at kiöpe, att Effter thett att all koppar war förbudhen wdi Bergslagen widh koppargruffwan, Men wm the haffue ther i Landett Någhonn koppar förarbettat så som formeldt är vdi 79 års Rechenskap the skulle wtgiöra tull aff, (weedt Jagh intet) huilke Mårthen Larson sampt Med sin schriffuare wore förplictighe medh rette till att förskaffue sigh ther på en Fålkommeligh beskeedh med dhet aller förste, och thet till H: K M: Cammar försenne'. Utöver detta kritiserades fogden för att han på eget bevåg efterlåtit en knekthövitsman Måns Gudmundsson såväl spannmål som tiondefrihet för 1580, och att räkenskapen detta år upptog färre landsköpmän som erlagt köpmanspenningar än 1579.
Mårten Larsson blev, bildligt talat, vägd på en våg och befunnen för lätt. Hans försvar för den bristande förvaltningen betraktades inte som nöjaktig, och som en följd avsattes han från fogdeämbetet 1580.
Efter att 'Morthenn Larsson bleff aff med fougderijt' visade sig räkenskaperna vara i oordning, och arbetet med att upprätta en restantieräkenskap för att fastställa hur stor brist Mårten Larsson hade i sin redovisning avslutades inte förrän 1587. Denne var vid det laget avliden, och man inkallade därför hans forna landsskrivare Olof Jonsson, som då innehade tjänsten som stadsskrivare i den nygrundade köpstaden Hudiksvall. Olof Jonsson hade varit sjuk i pesten och ofärdig i sin högra hand, vilket bidragit till att rannsakningen försenats. Av skrivarens vittnesmål framgick bland annat att Mårten Larsson inte skött arbetet i enlighet med de kungliga direktiven för fogdarna, i det att hans skrivare inte avlagt den obligatoriska trohetseden för sina tjänster: 'ändoch (han säger) the haffue offte warit förmantte thet till; at komma ifrån sigh'.
Under rannsakningens första år var Mårten Larsson tydligen skild från all verksamhet inom den kamerala förvaltningen, men utses 1583, något överraskande, att bekläda fogdeämbetet i Österbotten. 1556 hade där vid det förfallna Korsholm upprättats en avelsgård, som blev säte för fogden och samtidigt medelpunkten för ett fögderi. Detta var emellertid av långt mindre omfattning än det gamla Korsholms län, över vilket Lasse Olsson på 1530-talet satt som fogde. För denna tjänst förlänades han till underhåll ett skeppund fogderäntegäddor, 70 mark penningar, fyra skålpund smör och två får. Årslönen uppgick till 60 mark penningar samt kläde till ett värde av 32 mark, nio pund råg, två läster tre pund korn, och slutligen 60 vinterlass hö. Utöver detta förlänades Mårten Larsson den 29 februari 1584 frihet från alla utskylder för sitt avelshemman Svartvik om 205 1/10 mål jord.
Mårten Larssons tid i Österbotten blev tämligen kort. Redan den 28 maj 1584 omtalas han som avliden i en klagoskrift från allmogen i Österbotten till kungen om de skjutsfärdspenningar, som den tillförordnade fogden Tomas Jöransson hårdeligen utkrävt efter hans död. Sannolikt hade Mårten avlidit i april samma år. Sonen Lars drog till Österbotten för att tillsammans med Tomas Jöransson bringa reda i räkenskaperna. Man kunde omgående konstatera, att fogden, som var personligen betalningsansvarig för underskott i förvaltningen, innestod med åtminstone 106 daler och 17 öre, förutom visst hö och smör. Den totala skulden visade sig dock bli avsevärt högre. Efter en noggrann undersökning befanns bristen uppgå till hela 1.400 daler, en summa som Mårten Larssons änka Elin Henriksdotter ålades att betala tillbaka till kronan. I kungligt brev av den 5 september 1588 efterskänks dock de resterande 136 daler hon inte förmått utge, eftersom hon 'för fattigdom icke wett någon rådh till betalningen, wthan på thet aldra ödmiukeligste begärett der på tilgifft och förskoning'.
Hustru Elin skrivs som änka i Svartvik i tiondelängden 1585, vilket innebär att hon förestått hemmanet hösten 1584, men är i nästa års längd ersatt av sonen Olof."
Kommentar till uppgiften om hans tjänst som underlagman i Hälsingland: Enligt Johan David Flintenbergs samlingar i Härnösands landsarkiv, vol. 5, omnämns Mårten Larsson som underlagman i Hälsingland år 1570 i samband med häradsräntan. Uppgiften anges vara hämtad från fogderäkenskaperna.

Personhistoria

Källor