Jakob Norin

Hjulmakare, byggmästare, kyrkobyggare, evangelist. Blev 68 år.

Familj med Kerstin Svensdotter (1798 - )

Noteringar

I husförhörslängden för 1841-51 upptas under Kungsgården [AI:6, uppsl. 275]:
"Fadr. Enkl. f. Hjulmak." Per Norin (f. 1766-12-31, "Död d. 23 Maji 1842")
Hjulmakare Jakob Norin (f. 1795-08-15)
Hustrun Kerstin Svensdotter (f. 1798-11-17)
Son Per (f. 1827-07-04)
[Son] Sven (f. 1829-08-24), "död d. 17 Maji 1850."
Dotter Cecilia (f. 1831-10-07)
[Dotter] Barbro (f. 1834-05-11)
(blankrader)
Dräng Olof Ersson [tillagt: ---berg, dvs. ett otydligt tillnamn] (f. 1814-10-08), utflyttad till Gnarps sn 1845
Dräng Johan Olofsson (f. 1817-10-14), inflyttad från uppsl. 1 år 1842 och utflyttad till uppsl. 243 år 1851. [Denne dräng, son till båtsmannen Olof Hamrell i Ingsta, gör sig senare ett namn som kyrkobyggaren Johan Nordell. Han lärde sig sannolikt grunderna i sin tjänst hos Jakob Norin, som ju var en känd kyrkobyggare.]
---
I husförhörhörslängden 1852-65 upptas under Kungsgården [AI:7, uppsl. 291]:
Byggmästaren Jakob Norin (f. 1795-08-15, "död. d. 16 Januarii 1864")
Hustru Kerstin Svensdotter (f. 1798-11-17)
Son Per Norin (f. 1827-07-04), utflyttad till Trönö 1864
Hustru Anna Johanna Hillgren (f. 1841-02-20 i "Hede"[?])
Dotter Cecilia (f. 1831-10-07), utflyttad till uppsl. 42 1859
[Dotter] Barbro (f. 1834-05-11), "nedan -61"
P. Norins dotter Maria Kristina (f. 1861-07-26 i Hille)
Son Per Mikael (f. 1863-09-29 i Hede)
Dräng Joh. Nyberg (f. 1825-04-14 i Vibyggerå), inflyttad från Vibyggerå 1852, utflyttad till Forsa 1858
Mågen Olof Olofsson (tillagt: Norin) (f. 1831-07-03), inflyttad från uppsl. 296 1858
Hustru Barbro Jakobsdotter (f. 1834-05-11), "ofvan -61".
---
För en biografi över Jakob, se den kunnige Norralaforskaren Sigvard Bodins skrift Jacob Norin, kyrkobyggare från Norrala, 1795-1864 (utg. genom Norrala hembygdsförening).
---
I ALIR-anor 1995:4 har Sigvard Bodin publicerat ett sammandrag med titeln "Jacob Norin 200 år". Den lyder:
"Flera kyrkobyggare från Norrala var verksamma på 1800-talet. Mest känd är Jacob Norin, som uppförde 10-talet kyrkor både i Hälsingland och angränsande landskap.
Han föddes 1795 i Kungsågrden, Norrala, och avled där 1864. Både hans far och farfar ägnade sig åt hjulmakaryrket. Även J. Norin lärde sig detta yrke och blev 1828 antagen som sockenhantverkare. Han hade enligt sockenstämmans protokoll betygat sina färdigheter i detta hantverk. Då han därtill var känd för ett redigt och ordentligt uppförande, kunde man förbehållslöst anta honom som hjulmakare efter fadern.
Han utövade väl till en början sitt hjulmakaryrke, men han byggde även t ex tröskverk åt bönderna (1830 ett vid Brynäs herrgård i Gästrikland). Han utförde också mindre reparationer bl a i Norrala prästgård och Ytterhogdals kyrka. 1836 återuppbyggde han några gårdar i Söderhamn efter brand och året därpå sysslade han med bron över Ljusnan i Bergvik.
Redan 1839 var han så uppskattad, att han föreslogs erhålla någon utmärkelse. 1840 tilldelades han Kungliga Patriotiska Sällskapets hedersmedalj för sin skicklighet som byggmästare.
Jacob Norin hade en kristen livssyn och deltog aktivt i de andliga väckelserörelser, som drog fram på 1820-talet. Vid hans kyrkobyggen påbörjades ofta dagens arbete med en bönestund. På olika platser ordnades också sammankomster med bibelförklaring och andakt. När man läser sockenstämmoprotokoll från de socknar, där man ämnade bygga ny kyrka, kan man erfara hur känd och aktad Jacob Norin var. I flera fall ville man inte fatta något beslut, innan han tillfrågats. Han erhöll också bevis på hur omtyckt han var. När Forsa kyrka var färdigbyggd och invigdes 1846 fick han en silverkanna fylld med silverriksdalrar.
Jacob Norin gifte sig med Kerstin Svensdotter från Ringa. I äktenskapet föddes 4 barn: Per 1827, efterträdde fadern som kyrkobyggare, Sven 1829, förolyckades vid arbete på Enångers kyrka, Cecilia 1831 och Barbro 1834.
[Därefter följer ett gammalt vykort av Svegs kyrka med följande bildtext: 'Med anledning och uppsikt av den för sitt snille och handlingssätt icke nog berömvärde Byggmästaren Jac Norin från Norrala påbörjades kyrkobyggnadsarbetet i Sweg den 13d Mars 1845. Den 20e Oktober 1847 afslutades arbetet. Den 7 oktober 1849 invigdes kyrkan."]
Förteckning på kyrkor, som Jacob Norin byggt:
1840 Forsa
1843 Bergsjö
1843 Ilsbo
1845 Sveg
1846 Haverö (endast grunden)
1846 Skön
1848 Ytterlännäs
1852 Enånger
1853 Rogsta
1857 Säbrå (torn)
1858 Hille
1864 Multrå (påbörjad)".
-------------------------------------------------------------

Ur Ekman, E. J.: Den inre missionens historia : Första delen : 18:de århundradet till 1840 (Stockholm 1896)

s. 312-322

TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.

Jakob Norin och de andliga rörelserna i Helsingland på 1820-talet.


Byggmästaren JAKOB NORIN i Norrala, vidt bekant i Helsingland såsom en på sin tid framstående ledare för läsare icke blott i sin hemsocken Norrala utan äfven på andra trakter, var född på Kungsgården den 15 augusti 1795. Hans föräldrar, som vid den väckelse, som ägde rum i socknen på I780 och I790--talet, i sina yngre år haft religiösa intryck, synas också hafva sökt så godt, de förstått, uppfostra sonen »under många förmaningar.»
År 1817 spreds i socknen ryktet om, att ett par flickor blifvit »tokiga». Hvarken prästerna eller andra förstodo dem. De gräto öfver sina synder, ehuru de ej lefvat värre än andra. Den unge Norin, som flera gånger erfarit, huru Guds ande klappat på hans hjärta, kände sig orolig. Och på moderns uppmaning beslöt han att gå och uppmuntra dem till fortsatt »sökande»; hann ville ock själf göra dem sällskap. Men beslutet tog en förskräcklig vändning. I stället för att frambära de tilltänkta uppmuntrings-orden gick han och lejde med sig en spelman samt ställde till dans på det fäbodställe, där de båda flickorna voro och vallade kreaturen. Så frågade han den ena af dem: »Vill du dansa? » - »Nej, det är omöjligt, jag har syndat länge nog», blef svaret. »Nå, jag frågar inte heller, om du vill, utan du skall; dansen är just tillställd för er skull», förklarade Norin. - Därpå tog han henne med våld och svängde af kring golfvet med henne. Då han tröttnade, fick han se en våt fläck på sin ena axel, där hon lutat sitt hufvud och gråtit. Den fläcken var mäktig att nedslå hans mod. Då hviskade hon honom i örat: »Nu har jag följt dig en stund; nu måste du följa mig ut, så att jag får tala några ord med dig». Detta samtal hade den följd, att han både blef öfvertygad, att det var ett Guds verk, som börjat hos de båda »tokiga» flickorna, och att han själf gick på en förskräcklig väg. I sitt inre kände han en röst, som högljudt ropade: »Det blir dig svårt att spjärna emot udden»! Det blef i förtid slut på dan-sen till mångas förargelse; somliga suckade, andra hånskrattade och svuro. Men Norin började genast predika bättring och flera blefvo öfvertygade.
Det var dock icke lätt för honom att helt inse sitt behof af frälsaren. Han hade ju varit en jämförelsevis anständig yng-ling, och då var det alltid någon liten egen fromhet, han hade att bygga på. I en Luthers postilla, som händelsevis föll i hans, händer, fick han emellertid se, att hans egen bättring ingenting dugde till. Men han fick där ock höra om den fria nåden i Jesus Kristus. Och det blef det stilla väder för hans själ, i hvilket Herrens ande kom till honom.
Norins naturliga sätt var sådant, att han genast framstod som ledare för den väckelse, som uppstod i bygden, men på samma gång ville också det egna jaget lätt framstå. Därom heter det i en berättelse från den tiden: På en af deras sammankomster, då han erfarit en rikligare nåd än vanligt, hade han lagt ifrån sig den bok, ur hvilken han föreläste, och börjat tala till de för-samlade. Han tyckte nog, att det lyckats väl, och väntade att få bifall af modern vid hemkomsten, hvarför han frågade, hur hon »tyckte, det var den här gången». Men gumman, som förstod, hur det var fatt, svarade suckande: »Jag förstår, du kunde ej bättre, du gjorde väl så godt, du kunde».
Fiendskap och förföljelser började genast uppstå. Fienderna hittade på alla möjliga sätt att störa deras sammankomster, och slutligen blefvo de båda bröderna (en hans bror hade ock blifvit troende) så modfällda, att de umgingos med den tanken att upphöra med sammankomsterna. Vid den tiden hade den förut omnämnde gamle fiskaren Hällman fått höra om de andliga rö-relserna i Norrala, och han kom dit för att se, »huru barnen hade det» som han sade. För honom utgöto de sitt bekymmer.:
»Sluta! » utropade Hällman. »Är det tid nu att sluta? Ni, gos-sar, skina, så att jag gått i skenet ända hit». »Men fienderna äro så många och så svåra», invände bröderna. »Hvad», fortfor den gamle fiskaren, »är det att frukta för sådana mullgubbar, som vi få ligga si' om si' (sida vid sida) med i grafven!»
Detta Hällmans besök inträffade 1820. Han höll nu offent-liga sammankomster i byarna under ett stort tillopp af åhörare: Och denne af Gud så rikt begåfvade mans brinnande böner och målande framställning af försonarens underbara kärlek till syndare voro så gripande, att alla, som hörde honom, svårligen kunde motstå den ande, som talade. Stenhårda hjärtan icke blott krossades utan smälte som vax för elden. Och många bekym-rade och svaga stärktes till att af helt hjärta tjäna Herren. Nu lifvades äfven Jakob att med nytt mod och mera dristighet gripa in i verksamheten, och det blef icke mera fråga om »att sluta». Den gudfruktige Hällmans frimodighet hade gjort motståndarne modfällda och hos Guds barn förjagat en otillbörlig räddhåga. Denna utomordentliga rörelse pågick en tid, och både vänner och fiender stodo ofta och sågo med förundran, huru stora ska-ror kommo och gråtande frågade efter frälsningens väg.
Kort tid därefter lades Hällman ned på sin dödsbädd.: Och ända in i de sista stunderna, så länge han kunde röra sin tunga, talade han under många glädjetårar om de många, som i Norrala hade vändt sig till Gud, och hördes innerligt bedja för dem, att ingen af dessa hoppfulla plantor måtte förgås.
Till yrket var Norin byggmästare. Till en början byggde han tröskverk och andra dylika för allmogen i orten nyttiga maskiner, och blef härvid alltmer anlitad äfven på aflägsnare håll. Mest känd är han dock som kyrkobyggare. Icke mindre än tio kyrkor har han grundlagt och färdigbyggt. Till den elfte lade han ock grunden, ehuru den färdigbyggdes af hans son.
Genom denna verksamhet blef Norin i tillfälle att på vidt skilda håll sprida en lifvets lukt till lif under den då allmänt rådande andliga dödssömnen. Och den del, Norin tagit i det andliga banbrytningsarbetet i Helsingland från1830 till I860, är icke ringa. Han uppträdde egentligen icke som predikant. Hans andliga verksamhet bestod mest i enskilda samtal, i synnerhet bordssamtal. Och vid de sammankomster, han efter slutadt dags-arbete plägade hålla, uppträdde han mer som föreläsare än som talare. Vanligen läste han ett eller flera kapitel i bibeln och talade några ord däremellan, eller läste han någon predikan af Luther eller Scriver. Grundtonen uti hans samtal var icke att med lagens förbannelse skrämma, som annars var vanligt den tiden, utan han sökte hellre leda människorna till Herren på öfvertygelsens väg. Han framhöll gudaktighetens nytta och nödvändighet och förde dem in i Guds ord, på det att de måtte blifva träffade af dess tveeggade svärd. Därför fick han ock af somliga uppbära beskyllningen att vara »för mycket evan-gelisk». Men Norin hade själf af erfarenhet lärt, att ingenting så förmår att omskapa människan som evangelium. Men då han genom sin exemplariska vandel och den särskilda gåfva, som han ägde, att vinna förtroende vunnit en öppen dörr, som han plägade säga, då trängde han också direkt inpå lifvet med san-ningens ord, och sällan förfelade då hans anmärkningar att göra verkan.
Om den synnerliga i ögonen fallande makt, som han ägde öfver människorna, och hvilken han på ett klokt sätt begagnade till att, då så fordrades, säga ett allvarligt ord, berättas flera exempel. Under ett af sina kyrkobyggnadsarbeten gick han en afton i sällskap med några andra hem från en sammankomst, hvarvid de gingo förbi en dansstuga. Någon uppmanade Norin att gå dit in, hvilket han ock gjorde. De flesta af de dansande unga männen hade under dagen varit på dagsverke vid kyrko-byggnaden, och Norin kände igen dem. Då han kom in, slutade dansen genast. Sedan han en stund sett sig omkring, sade han: »Det är ju mina gossar allihop, ser jag. Det gör ni rätt i, att ni slutar med det där arbetet. Det är mycket bättre att följa med oss till himmelen. Den, som älskar Herren i ungdomen, får två himlar. Först får han lefva i nåderiket på jorden och slipper undan mycket ondt, och sedan får han komma till him-melen». . Dansen blef slut, och hela skaran följde Norin, som hela vägen samtalade med dem om det, som rörde deras frälsning.
En annan gång, då han en afton kom ifrån arbetet, gick han förbi en bröllopsgård, där det dansades ute på gården. I sällskap med några vänner gick Norin in på gården samt rakt fram till spelmannen och sade: »Du har länge nog varit »skällko» åt satan; nu ska' vi ta' oss något annat före». Härpå tog han upp melodien till en psalm, bröllopsfolket stämde så småningom in, och det blef gråt af hela glädjen. Spelmannen blef väckt, och det var sista gången, han nu använde sin fiol i syndens tjänst.
Men denna frimodighet visade sig icke endast, då han uppträdde inför sina jämlikar eller sina underlydande, utan äfven inför dem, som stodo öfver honom. Vid ett slutkalas i präst-gården gården efter fullbordandet af en kyrkobyggnad uppmanades, Norin att deltaga i kortspelet. Och, då han icke ville det och tillfrågades om orsaken, svarade han: »Jag vill icke göra annat än det, jag kan göra, då Herren kommer».
Om hans lifliga och friska sätt att vid sina samtal förstå att rycka åhörarne med sig anföres, huru han t. ex. vid afton-sammankomsterna ute i det fria kunde taga en lingonblomma och säga: »Se här bilden af en sann kristen, bladen äro vända uppåt, men frukten lutar nedåt; hjärtat är i himmelen och verk-samheten på jorden». Eller ock kunde han taga ett löf och säga: »Se här vägen till himmelen! Ådran midt igenom är vägen, den är smal men rak. Men se här afvägar på båda sidor, dock ej alltid midt emot hvarandra. Dit slinka vi så lätt' af, men den trofaste Herren drar då upp oss igen och för oss in på den rätta vägen för sitt namns skull». Hans förmaningar voro i allmänhet äfven klädda i bilder: »Lasta ej båten mer, än den tål», brukade han säga. » Rätta er ej, den ene efter den andre, utan hvar och en för sig efter Herren. Låt ej Herrens sätt vid din omvändelse bli en regel för hans sätt vid andras. Vid Jerikos intagande gick hvar och en rätt för sig in i staden». Och då han bestraffade, skedde det så kärleksfullt och med så lätt hand, att det icke framstod såsom bestraffning förrän vid närmare eftertanke. Dock glömdes en sådan bestraffning aldrig. En gång höll glädjen bland några unga kristna på att blifva alltför högljudd. Norin bad dem då påminna sig apostelens ord: »Profeternas andar vare profeterna underdåniga», hvarefter han gick ifrån dem.
Hans språk var enkelt och naturligt men ändå färgrikt. »Den, som beder», sade han, »har ständigt en ängels syssla; han går upp med bön och kommer ned med bönhörelse. Det är skålar i himmelen, fulla af rökverk. Rökverket är de heligas böner. Rökverket går upp genom ängelens hand och blandas med Kristi förtjänst. Då tar Herren och tömmer ur skålarna på jorden, och så ske väckelser här och där. Viljen I lägga något i skålarna?»
Hvart Norin kom, blef det alltid någon andlig rörelse, och ännu finnes bland de gamla en och annan, som med saknad minnes dessa tider, så fria från religiösa strider de troende emellan, då de i stället i barnslig enfald höllo tillhopa och inbördes upp-byggde hvarandra i kärlek och frid.
Hans verksamhet sträckte sig äfven utom provinsen. Så blef Norin det mänskliga redskapet till de första andliga rörel-serna i Gefle. 1830 blef Norin kallad till Gefle för att bygga ett tröskverk åt en af stadens anseddaste män. Här började nu Norin ett byggnadsarbete i dubbel bemärkelse. Ett rum i staden öppnades för sammankomster, där Norin läste och talade till dem, som samlades, och antalet besökande ökades oupphörligt. Länge. dröjde det dock ej, förrän fiendskap uppstod. Värden, hos hvilken sammankomsterna höllos, blef förskräckt för följderna, och beväpnad med ett brödspett upplöste han en afton deras sammankomst. Det blef mycket mummel bland folket, fiend-skapen ökades och hade väl brutit ut på ett allvarsammare sätt, om icke Herren böjt herr G., åt hvilken Norin utförde byggnads-företaget, så att han tagit honom i sitt beskydd. Vid en stor middag hotade borgmästaren att med fångskjuts och handklofvar forsla Norin från staden, men herr G. svarade med bestämdhet: »Jag har fört honom hit, jag för honom ock härifrån - ingen annan göre sig besvär».
Året därpå kallades Norin för andra gången till Gefle af samme man. Hans vistelse i staden varade då nio veckor, och därunder växte antalet alltmer af dem, som blefvo omvända, ehuru det hufvudsakligen var kvinnor och personer bland det ringare folket, som föllo till. Fiendskapen framträdde på många sätt, men Herren höll sin skyddande hand öfver de troende. Och, då Norin reste därifrån, var det en af kvinnorna, som blef föreläsare.
Huru den andliga rörelsen sedan utvecklade sig i Gefle, -ingår icke i planen för dessa meddelanden att beskrifva. Men inom några år hade den unga församlingen vunnit ett sådant rotfäste, att all fiendens bitterhet ej förmådde upprycka den späda planteringen.
På sin ålderdom gjorde Norin ett besök i Gefle, och stor var glädjen, då de yngre friska grenarna, bland hvilka då voro flera af kyrkans lärare, sutto samlade omkring den åldrige, be-pröfvade vännen. Ett uttryck af Norin från detta tillfälle för-varades länge af de gamla i staden. Det var fråga om hans ärende till G., och då svarade han förtroligt: »Jag kommer att bese min egendom». Någon, som fruktade, att det kunde ligga någon egen berömmelse uti hans ord, anmärkte i välmening: »Det är väl Jesu egendom». Härpå svarade Norin med sitt godmodiga leende: »Jag menar, vi ärfva lika».
I sin jordiska kallelse var Norin flitig och förmanade sina vänner till arbetsamhet. Han ägde en synnerlig gåfva att leda äfven större arbeten och hålla alla till sysselsättning. Detta skedde på ett sätt, som, på samma gång det var allvarligt, äfven hade en anstrykning af humor, hvarför det aldrig retade. En af hans arbetare omtalade, huru Norin, då han kom till ett par, som höllo på att hyfla bräder, men hvilket gick mycket trögt : och långsamt, frågade dem: »Är det er egen hyfvel?» Då de svarade nej, sade han: »Nå, så gå på då och skona honom inte».
Af svårigheter och förföljelser hade ock Norin sin andel i synnerhet under första tiden. En gång hade man ämnat öfverfalla honom en afton, då han gick från en sammankomst, men försöket utföll så, att den anfallande, just då han skulle slå till med sitt tillhygge, halkade och skadade sig så illa, att han måste bedja Norin om hjälp. Vid ett annat tillfälle, då ett par karlar ämnade lägga sig i försåt och skjuta honom, halkade den ene, då han skulle springa öfver en spång, och föll i vattnet, hvarigenom han väcktes till att däri se Guds finger, och han om-talade själf saken för Norin, som förut icke visste af någonting.
På sin ålderdom drabbades han af den sorgen, att hans ene förhoppningsfulle son, Benjamin, vid en kyrkobyggnad blef ihjälslagen af en nedrasande sten. Själf förlorade han genom en svår värk sitt ena öga. Han råkade äfven en tid uti ett så svårt andligt mörker, att han började tvifla på sitt nådastånd. Men Herren hjälpte honom att öfvervinna och bära allt.
På hösten 1864 afled Norin. Sjukdomen var gulsot. Hans död var lika fridfull som hans nådelif varit. Då det lästes för honom: Se, Guds lamm, som borttager världens synder, sade han »ja, jag ser; jag ser», och så gick hans odödlige ande hem.
»Så lefde, verkade och dog vår broder Jakob Norin. De vackra stenkyrkorna stå såsom minnesvårdar, vittnande om hans skicklighet och flit. Men skönare frukter af hans trogna arbete skola vi få se, då det andliga templet af lefvande stenar är färdigbyggdt, där både »fäderna» och »barnen» tillsamman skola, gifva den store byggmästaren Jesus Kristus ära och pris i evigheters evighet». Så afslutar den minnestecknare sina meddelanden om Norin, utur hvilka detta blifvit hämtadt.
Sedan den väckelse, som år 1820 pågick i Norrala, tagit slut, återvände, såsom fallet alltid är, rätt många till världen igen. Men på våren 1826 förmärktes hos ganska många, i synnerhet bland dem, som förut smakat Guds nåd men försakat densamma, en benägenhet att höra och mottaga Herrens ord, hvilket hos Guds barn uppväckte den förhoppningen, att en Herrens besökelsetid åter stod för dörren. De olyckliga beklagade öppet sin otillfredsställelse med världens tomma nöjen och rör-des till tårar, när de hörde förmaningens ord till omvändelse.
Nu började den största af alla väckelser inom denna socken, och hopen af dem, som trodde, förökades så hastigt, »att deras antal icke mera kunde räknas». Hela familjer blefvo ett hjärta och en själ. Nästan alla, både stora och små, kände sig mer och mindre kraftigt besökta af Guds ande. Flera, om hvilka man aldrig hade hoppats något sådant, själfkloka och egenrättfärdiga, afgåfvo ett förkrossadt hjärtas bekännelse, och de mest vildsinta och utsväfvande ynglingar blefvo förvandlade till lamm.
Efter denna väckelseperiod stadgades en allmän öfvertygelse om sanningen och sanningens väg. Guds barn aktades nu icke mer såsom ett afskrap. De tillvunno sig aktning och förtroende, i synnerhet som de ock voro de skickligaste och mest pålitliga i förvaltandet af det jordiska. Om deras sammankomster hystes numera icke några vidunderliga tankar, och de blefvo icke heller vidare störda vid sådana tillfällen.
Äfven i Söderala funnos i början af detta århundrade rätt många kristna. Där som annorstädes voro de ofta samlade om-kring Herrens ord. De egentliga ledarne för de andliga sam-mankomsterna därstädes voro nämndemannen jan Olsson i Ina och bonden Olof Olsson i Kingsta. De slöto sig sedermera till Erik- ' Jansarne och voro äfven bland dem mycket framstående.
Om tillvägagåendet vid en läsaresammankomst i slutet af förra och i början af detta århundrade kunna vi få en före-ställning af det följande. I synnerhet söndagseftermiddagarna och stundom äfven hvardagskvällar kom man tillsamman på öfverenskommet ställe, där jämte bön och sång den predikan, som sist blifvit hållen i kyrkan, särskildt om den varit god och uppbygglig, återkallades i minnet. Bibeln eller någon för dem dyr-bar bok förelästes, hvarvid tillämpningar gjordes af den, som uppträdde som föreläsare. Vördnaden för Jesus-namnet uttryckte : de vid dess uttalande med hufvudets eller knänas böjande. Till grund för detta handlingssätt lades apostelns ord: »I Jesu namn skola böja sig alla knän.» De voro väl öfvade i att sjunga sina sånger och andliga visor. Och icke utan stort intresse kunde man afhöra, huru deras fornnordiska melodier genljödo vid deras sammankomster och på deras färder.
Ingen viss person var föreläsare eller lärare ibland dem, utan de voro hvarandra ömsom behjälpliga. De ville icke gärna, att någon på deras samlingar talade i predikostil, ty de hällo före, att denne ändå icke kunde afhandla ett ämne grundligare och uppbyggligare, än en vald predikan ur en god postilla gjorde det. De älskade mest det otvungna, barnsliga och anspråkslösa. De sjöngo en vers, en psalm eller sång, hvarefter någon läste ett stycke ur en anderik bok. Den heliga skrift blef dock mer uteslutande den bok, som tillfredsställde deras andliga hunger. Under läsningen gjorde man stundom längre eller kortare uppehåll, då någon eller några tillade ett uppmuntringsord eller begynte ett samtal, under hvilket både den ene och den andre hade tillfälle att yttra, hvad han tänkte om det föreliggande äm-net. En och annan gång hände väl ock, att någon, som kände sig mera upplifvad, höjde sin röst till innerlig förmaning, att de uppriktiga måtte stå fast i tron och beflita sig om helgelse. De skrymtaktiga, som vid sammankomsterna antaga en andäktig min men i det dagliga lifvet ohelgade Guds namn, bestraffades lika-ledes rätt allvarligt.
Efter omväxling af sång, läsning, bön och samtal upplöstes samlingen. De, som hade tillfälle, stannade kvar en stund, då man i mindre grupper språkade med hvarandra. Den ene upp-muntrade, den andre kärleksfullt bestraffade, den tredje frågade och den fjärde förtäljde antingen något ur sin egen erfarenhet eller eljest något »nytt eller gammalt ur nådens rike».
Härigenom skingrades insmugna misstankar; man lärde när-mare känna hvarandras inre och yttre förhållanden o. s. v. och kunde så mycket bättre komma ihåg hvarandra i sina förböner.
På detta sätt fortgingo de vanliga samlingarna, som oftast höllos hvarje söndagseftermiddag från kl. 6 à 7 till 9 à 10. Uteblifvandet från samlingen gjorde ens gudsfruktan lika litet misstänkt, som någon allenast för sitt flitiga bevistande af dem kunde göra anspråk på förtroende.
Vid de större högtiderna jul, påsk och pingst gingo läsarne långa vägar från den ena socknen till den andra för att hälsa på hvarandra. Då voro samlingarna mera talrikt besökta, hvarför man då ock nödgades välja till samlingsplats sådana hus, där större och flera rum funnos att tillgå. Dessa större samlingar, motsvarande våra möten, blefvo väl mindre familjära, emedan ord- ning och regelbundenhet därvid måste mer noggrant iakttagas.De voro vid dessa möten i allmänhet mindre dristiga att yttra sig, men i öfrigt buro dessa större samlingar samma prägel som de mindre.
Ett särskildt slag af samlingar från den tiden må ock här i korthet omnämnas. Dessa motsvara på visst sätt våra s. k. syföreningar dock med den skillnad, att både män och kvinnor deltogo. Efter slutadt arbete samlades en söckenkväll några vänner och tillbringade en stund tillsamman, sysselsatta med hvarjehanda handarbete. Männen slöjdade, kvinnorna spunno, sydde och stickade, hvarunder de, som hade god röst, sjöngo andliga sånger. Emellanåt lästes och samtalades om de ting, som tillhöra Guds rike.
Dessa samlingar utgjorde, kan man säga, egentligen en fortsättning i helgad form af de forna s. k. »lek- och rockstugorna».
Läsarne bortlade icke de seder, som, rätt brukade, i och för sig icke voro skadliga, utan i stället användes de till främjandee af: gudsfruktan. Så t. ex. plägade de på åtskilliga platser inom Helsingland på midsommardagen efter slutad gudstjänst i kyrkan och äfven vid andra tillfällen göra sina s. k. fäbofärder icke för att såsom fordom ställa till dans och lekstugor, frossa och lefva oskickligt utan för att uppmuntra och glädja sina systrar i tron och meddela dem något af det predikade ordet. Detta var ock af behofvet påkalladt, emedan dessa den tid, de vistades i fäbodarna, sällan kunde besöka någon kyrka eller enskild samling. Likaledes anställde äfven läsarne ehuru mycket sparsamt sina gästabud och bjödo då vänner och släktingar, både troende och ogudaktiga.
Under dessa samkväm voro de, som hade nit om Gud, ange-lägna om att bibringa de andra någon god lärdom, när det kunde ske på ett tilltalande sätt och utan anstöt. Att truga sig på människor med Guds ord och förmaningar ville de icke gärna. De ansågo, att detta tillhörde endast en ordentligen kallad lärare, som vore förbunden att hålla på med förmaning i både tid och otid."

Personhistoria

Källor